Grattis, alla män och kvinnor i Umeå!
Hagamannen är fast. Vk.se har rapporterat, men all trafik dit sänkte webbplatsen. Så ett stort grattis till alla flickor och kvinnor i Umeå som har fått sina liv kraftigt begränsade: nu är det iallafall inte statistiskt livsfarligt förrän du kommer hem. Och ett stort grattis till alla män i Umeå: det var inte du. Många män har känt sig utpekade eller bara velat markera för kvinnor att de inte tillhör de farliga och det är väl det enda positiva som kommit ut av detta fruktansvärda, att män och pojkar har fått upp ögonen för de hot som flickor och kvinnor utsätts för. Bra jobbat, alla män som försökt stötta rädda kvinnor! Nu riktar vi resurserna mot våldet i hemmen, eller hur?
Sjal eller bh, varför får ni ens bry er?
Vi har haft en hetsig debatt här i Umeå om slöjförbud på skolor eller inte. För mig är inte detta en debatt om religionsfrihet, mångfald eller ens tolerans. Det är en ren, oförfalskad sexistdebatt. Diskussionen om det är bra för unga flickor att bära sjal eller om det är ett förtryck måste givetvis föras, men den måste för det första föras på de troendes villkor och inte som en påtvingad, imperialistisk diskussion och för det andra måste den föras så att de enskilda flickorna inte offras.
Den enskilda flickan som känner sig skyddad från blickar och kladdiga händer genom att bära slöja eller täckande kläder har lika stor rätt till sina känslor som hon som vill visa magen eller han som vill gömma sig i sin huva. Det handlar om att respektera olika yttre uttryck för det inre. Och den enskilda flicka som behöver hjälp att slippa slöjan behöver vårt stöd, men det stödet får inte vara så fegt att det jämnar alla andra med marken. Det är enkelt men fegt att ta till sånt som man kallar allmänna regler för att slippa ta diskussionen med just dem det berör.
Ett exempel är den lilla pojken som äntligen pekade ut mobbarna i klassen och läraren löste det hela genom att skicka hem ett brev till alla föräldrar där de uppmanades att tala med sina barn om att inte mobbas. Det brevet kom naturligtvis även hem till den lilla pojken vars föräldrar pratade allvarligt med honom om att man inte får mobba sina klasskamrater.
På samma sätt fegar skolan ur när de väljer slöjförbud för att det finns några flickor som far illa. Av sin religion, sin kultur eller sin familj kan ju inte vi bedöma på ett generellt plan, utan där måste man se till varje enskilt fall. De som drabbas av detta är alla flickor som med stolthet och glädje sätter på sig sjalen när de går utanför familjens trygga famn.
Och jag blir så arg och ledsen när jag tänker på att det är möjligt att fortfarande idag ha åsikter om flickors klädsel; de får inte ha sjal, de får inte ha stoppad bh, de får inte visa magen… Bort med tassarna från våra flickors yttre uttryck! Det är ändå det inre som räknas och det kommer ni aldrig åt genom att förbjuda det yttre. Det kommer ni bara åt genom att prata med dem och se individen.
Våga ställa ut skridskorna
Madeleine Albright har tillskrivits (om nån har en referens till citatet, hör gärna av dig):
Den dag vi har lika dåliga kvinnliga chefer som manliga, den dagen har vi uppnått jämställdhet.
Det viktiga här är att hon pekar på skillnaden i de krav som ställs på kvinnor respektive män. För att generalisera får små pojkar lära sig
att de duger rätt så bra som de är, medan flickor får lära sig att hela tiden bli bättre, att aldrig duga. Det leder till att det finns mängder
av kvinnor som kämpar med dåligt självförtroende och sviktande tillit
till sin förmåga. I en sån situation kan framgång leda till sämre självbild. Framgång leder till tankar som
Egentligen är jag inte så här bra som de säger, nu måste jag skärpa mig och bli bättre.
Det blir en situation där man bara kan förlora – hur hon än agerar är hon en förlorare; är hon inte framgångsrik så är hon en förlorare, är hon
framgångsrik så ökar kraven och hon blir en förlorare. För att komma bort från detta gäller det att inse att man kan duga även om man inte
är perfekt eller ens gör sitt allra bästa. Att man kan vara en dålig
chef, ungefär. Ett sätt skulle ju kunna vara att välja dåliga chefer som förebilder, men det är en destruktiv väg – ingen vill egentligen
vara dålig, bara slippa de orimliga kraven. Ett annat bättre sätt är
att träna sig i att ställa ut skridskorna. Man tränar sig i att inte hela tiden prestera på topp utan emellanåt tillåta sig att lita på sin utbildning och erfarenhet och bara åka med. Det är ett sätt att hantera
kraven som samtidigt leder till ökad självtillit, eftersom man varje
gång får bekräftat att man duger precis som man är.
Jag har praktiserat detta när jag varit ute och föreläst. Till en början var jag oerhört nervös inför varje gång just för att jag fick så
positiva reaktioner och det triggade en önskan att vara så där bra som folk tyckte jag var. När jag sen började tänka på saken så insåg jag
att när folk vill att jag ska komma och föreläsa så ber de om exakt det
jag kan leverera. Varken mer eller mindre, vilket gör att jag kan lita på min utbildning och erfarenhet och bara ställa ut skridskorna. Efter
att jag började tänka så har jag inte haft mer än en släng av rampfeber
vid något tillfälle. Jag vet att jag gör ett bra jobb, att jag är väl förberedd och att jag inte hade kunnat göra det bättre.
Nationella sekretatiatet för genusforskning
http://www.genus.gu.se/index.htm
Aktuellt
Under Aktuellt kommer jag att lägga sånt som dyker upp i media, för att sedan placera ut det på rätt plats.
Rapport från SULF: Löneskillnader
SULF har kartlagt löneskillnader vid Lunds universitet. Citat ur sammanfattningen:
Resultaten visar att en manlig professor tjänar i snitt 303 kr/månad mer än sin jämnåriga kvinnliga kollega inom samma fakultet. Detta är en minskning av skillnader på nästan 1000 kronor jämfört med föregående år, då det var 1283 kr/månad. Anledningen till att löneskillnaderna mellan män och kvinnor har minskat så drastiskt är att insikten om problematiken har ökat inom organisationen och att de senaste revisionsförhandlingarna har resulterat i större lönehöjningar till kvinnorna.
Elf Karlén: Ta betalt!
Moa Elf Karlén och Johanna Palmström har skrivit utmärkta Ta betalt! som både tar upp hur man kan tänka och praktiska tips.
Författarna skriver:
Till alla feminister: Det här är vår bok. Vårt egna rum. Feminism för oss är att som tjej våga göra det man vill och att tillåtas göra det. Den här boken handlar om båda delarna: om att våga och om vad som begränsar oss. Det är en handbok i hur vi tjejer kan ta kontroll över våra yrkesliv. Det är en överlevnadsguide, det handlar om hur vi tjejer ska överleva vår vardag.
Finns nu i pocket, mycket billigt.
Enochsson: A gender perspective on Internet use
I Information Research, nr 4 2005 skriver AnnBritt Enochsson A gender perspective on Internet use: consequences for information seeking. AnnBritt tillhör dem i Sverige som har forskat längst om unga och informationssökning på nätet. Mycket intressanta iakttagelser när det gäller språk, alltså hur pojkar och flickor uttrycker sig om datorer och internet.
Syns inte, finns inte
Det började som en rätt allvarlig grej. En läsare som verkligen har anammat att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte stöttar andra kvinnor, mailade mig och sa
… det är en stor skandal att forskare som du och Enochsson samt som Åsa Kronkvist som gör bra saker och bryter banor inom datasidan och skolforskning inte står med men Bingo Rimér, står med…
Vi mailade en stund och hon erbjöd sig att lägga in mitt namn som en post i Wikipedia om jag kunde förse henne med lämpliga fakta. Och det är ju ett bra sätt att utöva leopardkjolsfeminism, att andra för fram ens namn. Då undviker man självcensuren vi är så bra på att utöva. Så jag mailade glatt lite fakta och läste sen med stolthet posten i Wikipedia. Tyckte dessutom att det var en viktig sak så jag skulle skriva lite om det i bloggen. Och då fanns inte posten kvar:
Det syns urdåligt, men jag tror att sidan finns kvar på http://sv.wikipedia.org/wiki/Special:Undelete/Elza_Dunkels.
Till saken hör att när jag skulle skriva ihop lite fakta om mig själv så visste jag inte vad man ska skriva så jag letade efter några personer för att se vad man brukar ha med. Det första namn som dök upp var Helene Billgren, som inte fanns med. Hennes man Ernst Billgren fanns däremot.
Det är lång väg kvar att gå. Ofta har det blivit så här i min karriär; jag har tagit ett svindlande steg framåt i riktning mot ökad jämställdhet, och varit euforisk ett tag. Det är lite som att vara upptäcktsresande, kanske. Det är spännande och lite läskigt att anträda ny mark och ger en himla kick. Oj, jag kunde också! Sen har det ofta, ofta hänta något som har inneburit ett steg tillbaka. Någon har reagerat mot det steg jag tagit och straffat mig på nåt sätt, oftast genom utfrysning. Och just då känns det inte som att det var värt det. Ofta har jag frågat mig själv varför jag inte kan vara som alla andra verkar vara; nöjda med lite mindre lön och mindre makt. Det verkar vara mindre jobbigt.
Samtidigt vill jag inte driva detta enskilda fall längre, för det blir lite jobbigt. Jag är ju objektet. Det är inte ens något jag skrivit eller producerat som är objektet, det är jag själv som person. Och den kampen kan jag gärna föra, men i små doser. Nu är det ju så att jag har blivit raderad från Wikipedia och det krävs lite självförtroende att inte ta det personligt.
Men sen kommer jag fram till att för varje steg framåt, som sen slutar i ett steg bakåt, har vi nog ändå flyttat fram positionerna en aning. Och det får det vara värt. För er, Maya, Hannah, Michelle och alla andra döttrar, är det värt allt!
