Leopardkjolsfeminism
Under sommaren har jag följt en serie kallad Fula flickor på Västerbottenskurirens kultursida (finns tyvärr inte att läsa på nätet). Mycket av det som sagts passar in i de tankar jag försökt tänka länge, men inte riktigt lyckats med. Jag har tidigare skrivit om leopardkjolar här i bloggen och när jag föreläser försöker jag alltid försvara flickorna med magtröjor. Nu tänkte jag använda några dagar i den sista sommarsolen här ute på altanen, där bara fåglarna och ibland kattens plinga (för just fåglarnas skull) hörs, till att formulera lite tankar om leopardkjolsfeminism. Nån gång i slutet av augusti kör den normala bloggen igång.
Jag tror att feminismen har kommit till ett stadium där det är tillåtet att prata om vilka inre konventioner som finns och att nästa viktiga steg är att ifrågasätta dem. När frånvaron av uniform har blivit en uniform, är det dags att tänka om. Om jag går till mig själv, så tror jag mig om vara vidsynt och ha koll på mina fördomar, men precis som alla andra så vet jag helt säkert att hon som trippar in på badhuset med ultralonderat hår och leopardbaddräkt är mer korkad och har tänkt mindre än jag. Och då har jag låtit frånvaron av uniform bli en uniform. Med min uniform: bekväma men prydliga kläder, lite H&M och lite kvalitet, ingen eller diskret makeup… ja, ni fattar… så signalerar jag att jag är smart och självsäker men inte snobbig. Jag tror att nästa steg för oss som vill flytta fram positionerna hela tiden är just att utmana eller kanske snarare återerövra de typiskt kvinnliga symbolerna.
Som ett led i kampen tänker jag köpa en leopardkjol och se vad som händer. Den första utmaningen blir ju att köpa och bära nåt som jag verkligen tycker ser billigt ut. Nästa utmaning blir att möta eventuella fördomar. Jag meddelar på detta ställe hur projektet utvecklas.
Att klanka ner på BB-Linda för att hon hindrar jämställdhetsarbetet är lika idiotiskt som att skrika på bärplockarna i Fredrika för att världens rikedomar är orättvist fördelade. Bärplockarna har rest hit från Thailand som en lösning på den situation de befinner sig i, precis som Linda och många kvinnor med henne har hittat en lösning för sitt liv. Varken bärplockandet eller att leva på sitt utseende är hinder för att föra kampen mot orättvisorna parallellt. Snarare är det oerhört fegt av oss som kallar oss feminister att skylla på att någon annan skulle hindra arbetet. Antingen gör man så gott man kan och är nöjd med det, eller så får man väl erkänna att arbetet inte går så himla bra.
Leopardkjolsfeminism handlar om mycket mer än ett opportunistiskt exponerande av mod. Det handlar om att skjuta det dolda förtrycket i sank. Det finns ingen effektivare diktatur än den som ingen erkänner att den finns. När folk frivilligt förtrycker varandra slipper makthavarna befatta sig med den saken. Så om kvinnor och män ska få samma chanser gäller det att inkludera alla i det arbetet. Även de personer som inte ser ut att passa in i mallen.
Tyvärr går arbetet segare än jag planerat; det finns helt enkelt inga leopardkjolar i de butiker jag har råd att handla i. Nåväl, jag kämpar vidare.
