Stoppa de sjuka idealen!
Rubriker som den här brukar den illustreras av en bild på en kvinna. Ofta en ung, förmodat lågutbildad och relativt självsäker kvinna. Carolina Gynning, Linda Rosing och Nicole Ritchie är bra exempel på personer som får finna sig i att figurera i de här sammanhangen. Det man menar med att man vill stoppa de sjuka idealen i det fallet är utan undantag de självmodererade kropparna eller vad jag ska kalla det: skönhetsopererade, vältränade eller nersvultna kroppar.
Igår såg jag dock en bild på en man som provocerade mig oerhört. Det var en bild i lokaltidningen och den föreställde en lokal politiker studiofotograferad snett framifrån i helfigur. Han hade skjortan nedstoppad i gabardinbyxorna och skärpet åtdraget under den imponerande magen. Utan att skämmas det minsta, utan att ens försöka dra in sin hälsovådliga mage tittade han in i kameran. Och det slog mig att jag ALDRIG har sett den typen av bild i samband med diskussioner om sjuka ideal. Samtidigt är det så att vi idag har passerat gränsen där fler människor på jorden lider av sjuklig övervikt än undervikt. Hur kan det då komma sig att vi fortfarande enbart fokuserar på den ena sidan av problemet? För visst underhåller ovan nämnda kvinnor de sjuka ideal som gör att unga svälter sig, sparar eller på andra sätt får ihop pengar till skönhetsoperationer eller bara mår fruktansvärt dåligt. Men samtidigt har vi en stor grupp män, t ex Peter Harrysson på bilden här, som underhåller andra sjuka ideal som gör att folk äter ihjäl sig med allt vad det innebär av lidande och ökade kostnader för samhället. Men det är ju typiskt; fastlåsta i patriarkala tankemönster förmår vi inte ens se att vi åter igen trycker till kvinnor och även väljer ut de kvinnor som återfinns längst ner i hierarkin.
Jag skulle gärna se en breddad debatt där vi kan tala om mer än ett sjukt ideal. För problemet är egentligen inte att några vill ha stora bröst och några vill ha stor mage. Den dag vi kan se olika ut utan att det skadar vårt psyke har vi nått jämställdhet. Målet måste vara att Linda Rosing ska få se ut precis som hon vill, men att hon ska må så bra att hon inte låter någon annan styra sina livsval.
Ja, det är känsliga saker, det här. Alla som far illa måste få hjälp och hur samhället prioriterar beror på hur vi tänker. Det här inlägget ska inte tas som ett antingen eller utan snarare som ett försök att öppna nya tankebanor.
Lär era flickor att förlora
Vi pratade på väg till jobbet om gubbklubben, alltså det faktum att män lyfter fram män i yrkeslivet. Jag tror att om det fanns ett sätt att mäta detta skulle alla, män som kvinnor, bli förskräckta. Gubbklubben är otroligt omfattande och rekryteringen sker utan att vi tänker på det. Men en annan sak som förmodligen också påverkar är hur vi socialiserar barn. Det finns mängder att säga om detta och här ska jag bara beröra en sida av saken.
Om det är så att det i arbetslivet krävs vassa armbågar och en förmåga att framhäva sig själv, så förutsätter det en förmåga att förlora. Alltså en insikt om att förlorandet bara är andra sidan av vinnandet. Den som lär sig att tävla om saker lär sig att ibland förlorar man. Det svider men det ingår i systemet och kan därför uthärdas. Om vi då socialiserar flickor att passivt vänta på upptäckt (Askungen, prinsessan som blir räddad, modellen som blir upptäckt på bussen, osv) medan pojkar får lov att identifiera sig med den som tävlar (prinsen som slår ner draken, t ex), så är ju pojkarna bättre förberedda på det liv som väntar efter barnkammaren och skolan. Många kvinnor är så rädda att förlora att de aldrig ställer upp i tävlingen. Idrotten har nog räddat många kvinnor, men det totala socialiserandet har inte gjort mycket för att förbereda oss för verkligheten som vuxna. Som vanligt gäller att det finns individuella skillnader, men generellt är fler flickor än pojkar beredda att vänta på sin karriär än att tävla för att nå dit. Eftersom tävlandet innebär att någon förlorar. Därför bör kvinnor våga förlora, våra vara dåliga, våga vara roliga men fula. Och alla bör uppfostra flickor att våga förlora ibland. Vi måste visa att det fungerar att blotta sig så mycket och ändå överleva.
Sjal eller bh, varför får ni ens bry er?
Vi har haft en hetsig debatt här i Umeå om slöjförbud på skolor eller inte. För mig är inte detta en debatt om religionsfrihet, mångfald eller ens tolerans. Det är en ren, oförfalskad sexistdebatt. Diskussionen om det är bra för unga flickor att bära sjal eller om det är ett förtryck måste givetvis föras, men den måste för det första föras på de troendes villkor och inte som en påtvingad, imperialistisk diskussion och för det andra måste den föras så att de enskilda flickorna inte offras.
Den enskilda flickan som känner sig skyddad från blickar och kladdiga händer genom att bära slöja eller täckande kläder har lika stor rätt till sina känslor som hon som vill visa magen eller han som vill gömma sig i sin huva. Det handlar om att respektera olika yttre uttryck för det inre. Och den enskilda flicka som behöver hjälp att slippa slöjan behöver vårt stöd, men det stödet får inte vara så fegt att det jämnar alla andra med marken. Det är enkelt men fegt att ta till sånt som man kallar allmänna regler för att slippa ta diskussionen med just dem det berör.
Ett exempel är den lilla pojken som äntligen pekade ut mobbarna i klassen och läraren löste det hela genom att skicka hem ett brev till alla föräldrar där de uppmanades att tala med sina barn om att inte mobbas. Det brevet kom naturligtvis även hem till den lilla pojken vars föräldrar pratade allvarligt med honom om att man inte får mobba sina klasskamrater.
På samma sätt fegar skolan ur när de väljer slöjförbud för att det finns några flickor som far illa. Av sin religion, sin kultur eller sin familj kan ju inte vi bedöma på ett generellt plan, utan där måste man se till varje enskilt fall. De som drabbas av detta är alla flickor som med stolthet och glädje sätter på sig sjalen när de går utanför familjens trygga famn.
Och jag blir så arg och ledsen när jag tänker på att det är möjligt att fortfarande idag ha åsikter om flickors klädsel; de får inte ha sjal, de får inte ha stoppad bh, de får inte visa magen… Bort med tassarna från våra flickors yttre uttryck! Det är ändå det inre som räknas och det kommer ni aldrig åt genom att förbjuda det yttre. Det kommer ni bara åt genom att prata med dem och se individen.
Roller
En av de saker som skiljer pojkars och flickors uppväxt åt är att pojkar erbjuds fler roller att välja mellan. Traditionellt har flickor haft hora eller madonna att välja mellan, medan pojkar kunnat välja mellan betydligt fler och mer komplexa figurer. Det är en av de saker som blivit bättre, bara det att vi idag kan erbjuda flickorna att bli både mamma och något annat är ett framsteg, eftersom pojkar alltid har haft samma erbjudande. Att bredda rollerna eller öka valmöjligheterna tror jag är viktigt. Då minskar också behovet av inbördes strider som handlar om vem som har den rätta läran.
Kort kjol och höga klackar
Fick en kommentar till förra veckans inlägg om hemligheter och eftersom kommentarerna inte är många, så jag tar glatt upp tråden. JA, jag håller med skribenten! Helt riktigt, vi måste diskutera snäva kjolar och höga klackar. En sorts självstympning, även om den är av det slaget att man kan ångra sig. Förnedring har ju alltid haft en viktig plats i allt förtryck och kanske är det just den funktionen som de här riktigt handikappande kläderna har. Det tar ju tid också att se ut som en traditionell kvinna. Många timmar och en stor del av lönen ska läggas på kläder, smink och hår. Den andra sidan av klädfrågan uttryckte suveräna Belinda Olsson så bra i sin krönika Det sitter i ryggmärgen att inte vara slampig. Så här skriver hon:
Kan vi inte prata om vad som skulle hända om vi dök upp på jobbet i urringad leopardklänning, med en fet ros tatuerad över ena tutten, istället för att bli låtsasindignerade när någon knasrektor hoppar på våra tonårssystrar.
För vad är det för inomgruppsligt förtryck som får mig att tro att jag är en bättre människa än hon med den rejäla urringningen och den genomarbetade frisyren? Ja, läs hela krönikan, så förstår ni varför jag allvarligt funderar på att spara ihop till både tatueringen och leopardklänningen.
Kläder och andra yttre uttryck
Vi måste vara försiktiga när vi uttalar oss om kläder och andra yttre uttryck. Den senaste tiden har media rapporterat att folk har åsikter om flickor som av religiösa skäl bär sjal. En av de åsikter som framförs är att vi inom skolvärlden måste säga nej till slöja eftersom den representerar förtryck av dessa flickor. Det kan mycket väl vara så att slöjan är symbol för en sexistisk kultur, det vet jag alldeles för lite om för att våga uttala mig om, men jag vet helt säkert att vi inte kan uttala oss om hur den enskilda flickan eller kvinnan ser på situationen. Det finns flickor som ser slöjan som ett skydd mot oönskade blickar eller nåt så världsligt som smutsigt hår. Precis som att det finns flickor som ser en stoppad bh inte som en skönhetshöjare utan som en mur mellan omvälden och brösten.
Jag kan inte se att vi har rätt att uttala oss om andra människors kläder och andra yttre uttryck, så länge det riskerar att drabba dem personligen. Principiellt kan vi självklart diskutera, men när diskussionen resulterar i slöjförbud eller bh-bränning, har vi tänkt slarvigt.
Vår solkiga lilla hemlighet
Solkiga små hemligheter har en lång tradition i vår kultur. En solkig liten hemlighet är en närmast officiell liten bit fakta som aldrig uttalas högt. Kunskapen sprids istället på sublima sätt, till exempel genom anspelningar och skämt, vilket ger spridaren en utväg om det skulle visa sig att kunskapen inte tas emot på ett positivt sätt. Solkiga små hemligheter kan vara av typen
Faster Rut dricker.
Bertil fick egentligen sparken, men låtsas att han bytte jobb.
Gildas ryggproblem är psykosomatiska.
Solkiga små hemligheter förändras i takt med civilisationens utveckling. Många äldre hemligheter verkar smått vansinniga sedda i dagens ljus:
Kungen är dyslektiker.
Selma var homosexuell.
Förmodligen får vi hela tiden nya hemligheter, men som alltid med samtida företeelser kan de vara svåra att urskilja. Det skulle kunna vara så att vi i takt med civilisationen blir mindre hemliga. Det är naturligtvis målet, något vi också tydligt kan se i styrdokument för det gemensamma livet. Exempel på arbete mot solkiga små hemligheter är att skolan, socialtjänsten och rättsväsendet ska motarbeta diskriminering och avslöja sexuella övergrepp och misshandel.
Den riktigt solkiga hemligheten idag har vi däremot inte lyckats avdramatisera så pass att vi kan uttala den: att flickor är andra klassens medborgare. Att hur mycket de än anstränger sig alltid kommer att vara lite mindre värda än pojkarna. Att de kommer att få billigare födelsedagspresenter och julklappar än pojkarna. Att de kommer att få sämre träningstider på idrottsanläggningarna. Att de som vuxna kommer att få arbeta hårdare för mindre lön om de väljer en traditionellt manlig karriär, men att de kommer att få arbeta hårt för en liten lön om de väljer en traditionellt kvinnlig karriär. Och att några av dem kommer att bli långtidssjukskrivna med diffusa symptom och diagnoser och att de kommer att få sämre vård än om de inte varit flickor.
Här hittar vi alla karaktäristika hos en solkig liten hemlighet: alla känner till det, det finns belagt i forskningen, men det är något vi helst inte skulle vilja att det finns och vi pratar inte öppet om det. Visst pratas det i vissa grupper, bland exempelvis forskare och politiker. I vissa kretsar betraktas det inte som en hemlighet utan ett faktum att det för en kvinna lönar sig bättre att byta kön än att satsa på utbildning. Hemligheten ligger i vårt förhållande till objekten – flickorna. Vi behandlar detta som en solkig liten hemlighet gentemot flickor. Sen är det meningen att de ska läsa sig till sanningen i livsstilsböcker och makt- och könkurser. Istället för att berätta hur det ligger till, både för pojkar och flickor. Inte för att göra dem nedslagna utan för att göra dem desillusionerade. Som det är nu hjälper vi barnen att utveckla samma självbedrägeri som tidigare generationer har gjort. Förmodligen gör vi det av vänlighet och önskan att skydda, men den enda nytta en solkig liten hemlighet kan göra är att skydda den som sitter inne med kunskapen. Den personen slipper ta det besvärliga ansvar som ibland följer med kunskap. Objektet skyddas bara på ytan, men skadas i längden.
Tänk om flickor istället på ett tidigt stadium fick lära sig att lägga energi på rätt saker. Det kanske, kanske är så att vi inte borde ha lagt all vår energi på att göra läxorna i tid, utveckla en prydlig handstil, sitta mellan två bråkiga pojkar, vara lärarens och föräldrarnas lilla stöd. Vi kanske borde ha pratat mer med varandra om hur det känns när man långsamt börjar förstå att man inte får vara med på lika villkor. När man första gången inser att tjejträ inte är en teknisk term i idrotten brännboll, utan ett nedsättande ord ägnat att placera in flickor generellt på en lägre idrottslig nivå än pojkar. Vi kanske borde ha pratat med varandra om paniken när man testar olika förhållningssätt, men inget duger. När man testat att härma affischpelarnas utstyrslar och någon vuxen antytt att man ser ut som en hora och man har testat att förneka sitt kön och att själv använda tjej som förringande glosa. Då kanske vi hade avslöjat på ett tidigare stadium att det inte hade spelat någon roll hur många förhållningssätt vi provat – vi var dömda på förhand eftersom vi var flickor. Och kanske hade vi kunnat använda den kunskapen till något vettigt. Vi kanske hade blivit arga och starka.
Det är en farlig väg att anträda. Vi vet inte med säkerhet om desillusionerad är ett bra eller dåligt ord. Desillusionerad kan tolkas som ett tillstånd av handlingsförlamning, där vetskapen har drabbat en så hårt att man inte orkar fortsätta. Desillusionerad kan också ses som ett tillstånd fritt från falska bländverk, där man obehindrat kan se vad som är möjligt och rikta sin kraft rätt. Är det bra att få leva i falsk trygghet eller är det bra att veta vad man har att slåss emot? Jag vet inte. Det jag vet med absolut säkerhet är att faster Rut inte blev hjälpt av att alla höll tyst om att hon drack.
