Du och jag mot världen, Anna Anka
Publicerad på Newsmill:
Jag vet inte om du känner till vilket genomslag du har fått här i ditt gamla hemland. Du har uppenbarligen allt som krävs för en våldsam debatt i alla medier och vid alla fikabord. Dina porslinsfasader och den där ätstörda kroppen bidrar till din stjärnstatus, du är dessutom gift med en känd, mycket, mycket äldre man, du hymlar inte med ditt förakt för dina underlydande och din önskan att trycka till dina barn. Du lever vad vi här hemma ser som ett lyxliv eftersom du inte behöver gå iväg till ett lönearbete. Du behöver inte ens lämna dina barn för att jobba, vilket många föräldrar i Sverige sliter ont med. Jag kan berätta för dig att det till och med fått ett eget ord på svenska, det här att hålla på och hämta och lämna barnen, stanna hemma när de är sjuka, hinna skjutsa till träningar, laga god och näringsrik mat, hinna träna och vara en bra vuxen. Det heter livspussel och är något de flesta skulle slippa. Så dimper du ner i våra soffor och du har aldrig varit i närheten av ett livspussel. Och dessutom heter du Anna Anka – inte ens en pr-byrå hade tänkt ut det bättre. Idag fick jag frågan ”vad är Anna Anka?” av en person som missat upprinnelsen till debatten. Inte vem är Anna Anka utan vad är Anna Anka, som om du var en tecknad serie som skapat debatt.
Jag vet inte när vi senast var så här eniga om något här i Sverige. Alla pratar om dig och alla som har det minsta lilla i huvudet pratar på ungefär samma sätt. Sen finns det ju ärkenötter som KD:s partisekreterare men alla förstår ju varför han tycker att du ”driver en intressant linje”. Alla vi andra är överens om att du inte är riktigt klok.
Fast jag blir mer och mer tveksam. Inte så att jag tror att du gör så här för att provocera (även detta en av partisekreterarens idéer) utan för att jag tror att du och jag är mer lika än jag vill erkänna. Jag kanske retar mig på dig för att jag ser mina egna handlingar i dina. Och det är därför jag skriver det här brevet.
Vi kanske inte är lika om man tittar på detaljerna. Exempelvis skulle jag inte må så bra om jag såg på parförhållanden så som du gör. För mig är kärleksrelationen ett tillstånd, en räcka handlingar framkallade av och ämnade att förmedla djupt känd kärlek. För dig verkar relationen vara ett ömsesidigt utbyte av tjänster. Du tillhandahåller sexuella tjänster mot att din man inte ligger runt, till exempel. Det låter trist. Samtidigt vet jag att det finns folk som tycker att jag verkar ha det trist. Det finns folk som inte tror på mångårig tvåsamhet, det finns folk som tycker att hela äktenskapet är ett svek mot sina ideal, det finns de som upplevt passion och som förkastar allt vad du-är-min-stora-kärlek-och-bästa-vän-relationer heter.
Men den riktigt stora likheten mellan oss är nog att vi är kvinnor båda två och vi har på olika sätt fått göra val på grund av det. Varken du eller jag är några duvungar, vi har lärt oss hur livet funkar. Om man nu föddes som kvinna så får man jobba som ett djur för att ta sig fram och behålla sin värdighet. Ofta kan man inte få både och. Vet du till exempel att jag har lägre lön än mina manliga kollegor, trots att jag gör samma jobb och jobbar lika långa dagar? Ett tag hade jag till och med en styrande funktion men jag hade ändå lägre grundlön än den sist anställda mannen, och det var jag som hade anställt honom. Och det visar sig att jag inte är ensam om att ha det så här. Om man räknar på det kan man säga att vi kvinnor har ungefär 90 % av männens löner, i snitt. Så vi är ju sjukt konstiga som går till jobbet ändå, vi kvinnor som lönearbetar. Åtminstone skulle vi ju inte behöva göra lika mycket jobb eftersom vi får mindre betalt. Men ändå går jag snällt till jobbet och arbetar med det jag förväntas göra. Ibland klagar jag lite och ibland är jag säkert sur och irriterad på fel personer bara för att det inte känns riktigt bra att jag verkligen har lägre lön bara för att jag är kvinna, men jag går ändå med på situationen. Precis som du gör. Du har också gjort vissa val som faktiskt tar dig bortom det du skulle kunna räkna med som kvinna. Du har ökat på dina möjligheter genom att agera som du gör, du har valt att inte begränsas av ditt kön. Tvärtom! Du gör allt av ditt kön. Good for you, sis! Vad annars kan jag säga utan att vara sexist? Vad annars kan jag säga utan att sälla mig till patriarkatets företrädare, som KD:s partisekreterare till exempel?
Nej, Anna, jag är inte en av dem. Jag är feminist, eller anti-sexist ifall du inte gillar ordet feminist. Jag tror på allas lika värde, jag tror att män är lika mycket värda som kvinnor, jag tror på lika chanser för pojkar och flickor. Dessutom tror jag på att var och en måste ta ansvar för sina egna handlingar, hitta en väg genom livet som tillåter henne att se sig själv i spegeln och vara en bra förebild för den yngre generationen. Och i mina ögon är du lika mycket värd som jag och jag är lika mycket värd som mina manliga kollegor. I mina ögon är du en bra förebild för mina barn därför att du har gjort dina val i underläge. Jag är inte överens med dig om allt du säger – kanske nästan ingenting – men det är inte det viktiga. Du valde att inte bli ett offer, att inte gnälla, du biter i det sura äpplet och är stolt över det.
Först ville jag säga åt dig att sluta gå med på en massa skit och ta för dig i livet, att plocka upp din självkänsla från den där äckliga maten du äter för att vara så där sjukligt smal som du är och från det där löpbandet där du springer ifrån dig själv. Men vem är jag att prata? Jag känner mig rätt besläktad med dig när jag tänker lite närmare på saken. Folk ser nog inte det men vi har gjort nästan exakt samma val hela tiden. Jag tycker att jag har självkänsla fast det har jag naturligtvis inte. Eftersom jag år efter år går med på att ha så låg lön fast jag vet att jag förtjänar mer. Eftersom jag redan har vant mig vid att folk inte lyssnar till mig på samma sätt som de skulle ha gjort om jag varit man. Eftersom jag vet att jag får sämre vård när jag är sjuk. Ändå gör jag inget åt det, jag anpassar mig hela tiden. Jag har lärt mig hur man hanterar orättvisorna och lärt mig stå ut med förnedringen. Jag har lärt mig att ta på mig skulden själv, lärt mig att det är jag som inte riktigt duger till mitt ämbete och därför inte har lika hög lön, lärt mig att det är jag som klagar på småsaker och därför inte kan räkna med adekvat vård. Att lära sig hantera de här situationerna kallas att överleva och allt annat brukar räknas som galet. De som inte accepterar patriarkatets villkor hamnar obönhörligen utanför och det tänker varken du eller jag göra. Du och jag mot världen, Anna Anka.
Stoppa de sjuka idealen!
Rubriker som den här brukar den illustreras av en bild på en kvinna. Ofta en ung, förmodat lågutbildad och relativt självsäker kvinna. Carolina Gynning, Linda Rosing och Nicole Ritchie är bra exempel på personer som får finna sig i att figurera i de här sammanhangen. Det man menar med att man vill stoppa de sjuka idealen i det fallet är utan undantag de självmodererade kropparna eller vad jag ska kalla det: skönhetsopererade, vältränade eller nersvultna kroppar.
Igår såg jag dock en bild på en man som provocerade mig oerhört. Det var en bild i lokaltidningen och den föreställde en lokal politiker studiofotograferad snett framifrån i helfigur. Han hade skjortan nedstoppad i gabardinbyxorna och skärpet åtdraget under den imponerande magen. Utan att skämmas det minsta, utan att ens försöka dra in sin hälsovådliga mage tittade han in i kameran. Och det slog mig att jag ALDRIG har sett den typen av bild i samband med diskussioner om sjuka ideal. Samtidigt är det så att vi idag har passerat gränsen där fler människor på jorden lider av sjuklig övervikt än undervikt. Hur kan det då komma sig att vi fortfarande enbart fokuserar på den ena sidan av problemet? För visst underhåller ovan nämnda kvinnor de sjuka ideal som gör att unga svälter sig, sparar eller på andra sätt får ihop pengar till skönhetsoperationer eller bara mår fruktansvärt dåligt. Men samtidigt har vi en stor grupp män, t ex Peter Harrysson på bilden här, som underhåller andra sjuka ideal som gör att folk äter ihjäl sig med allt vad det innebär av lidande och ökade kostnader för samhället. Men det är ju typiskt; fastlåsta i patriarkala tankemönster förmår vi inte ens se att vi åter igen trycker till kvinnor och även väljer ut de kvinnor som återfinns längst ner i hierarkin.
Jag skulle gärna se en breddad debatt där vi kan tala om mer än ett sjukt ideal. För problemet är egentligen inte att några vill ha stora bröst och några vill ha stor mage. Den dag vi kan se olika ut utan att det skadar vårt psyke har vi nått jämställdhet. Målet måste vara att Linda Rosing ska få se ut precis som hon vill, men att hon ska må så bra att hon inte låter någon annan styra sina livsval.
Ja, det är känsliga saker, det här. Alla som far illa måste få hjälp och hur samhället prioriterar beror på hur vi tänker. Det här inlägget ska inte tas som ett antingen eller utan snarare som ett försök att öppna nya tankebanor.
Syns inte, finns inte
Det började som en rätt allvarlig grej. En läsare som verkligen har anammat att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte stöttar andra kvinnor, mailade mig och sa
… det är en stor skandal att forskare som du och Enochsson samt som Åsa Kronkvist som gör bra saker och bryter banor inom datasidan och skolforskning inte står med men Bingo Rimér, står med…
Vi mailade en stund och hon erbjöd sig att lägga in mitt namn som en post i Wikipedia om jag kunde förse henne med lämpliga fakta. Och det är ju ett bra sätt att utöva leopardkjolsfeminism, att andra för fram ens namn. Då undviker man självcensuren vi är så bra på att utöva. Så jag mailade glatt lite fakta och läste sen med stolthet posten i Wikipedia. Tyckte dessutom att det var en viktig sak så jag skulle skriva lite om det i bloggen. Och då fanns inte posten kvar:
Det syns urdåligt, men jag tror att sidan finns kvar på http://sv.wikipedia.org/wiki/Special:Undelete/Elza_Dunkels.
Till saken hör att när jag skulle skriva ihop lite fakta om mig själv så visste jag inte vad man ska skriva så jag letade efter några personer för att se vad man brukar ha med. Det första namn som dök upp var Helene Billgren, som inte fanns med. Hennes man Ernst Billgren fanns däremot.
Det är lång väg kvar att gå. Ofta har det blivit så här i min karriär; jag har tagit ett svindlande steg framåt i riktning mot ökad jämställdhet, och varit euforisk ett tag. Det är lite som att vara upptäcktsresande, kanske. Det är spännande och lite läskigt att anträda ny mark och ger en himla kick. Oj, jag kunde också! Sen har det ofta, ofta hänta något som har inneburit ett steg tillbaka. Någon har reagerat mot det steg jag tagit och straffat mig på nåt sätt, oftast genom utfrysning. Och just då känns det inte som att det var värt det. Ofta har jag frågat mig själv varför jag inte kan vara som alla andra verkar vara; nöjda med lite mindre lön och mindre makt. Det verkar vara mindre jobbigt.
Samtidigt vill jag inte driva detta enskilda fall längre, för det blir lite jobbigt. Jag är ju objektet. Det är inte ens något jag skrivit eller producerat som är objektet, det är jag själv som person. Och den kampen kan jag gärna föra, men i små doser. Nu är det ju så att jag har blivit raderad från Wikipedia och det krävs lite självförtroende att inte ta det personligt.
Men sen kommer jag fram till att för varje steg framåt, som sen slutar i ett steg bakåt, har vi nog ändå flyttat fram positionerna en aning. Och det får det vara värt. För er, Maya, Hannah, Michelle och alla andra döttrar, är det värt allt!
