Ni skulle bli förvånade om ni visste vilka personer och organisationer som försöker få mig att jobba gratis åt dem. Det är inte småhandlarna som sliter på en skola eller en kommun som förklarar situationen och argumenterar för att jag ska komma dit och hjälpa dem helt gratis. Nej, det är utan undantag stora, relativt rika organisationer som förklarar för mig att de har en liten budget, att de andra inte tar betalt, att konferensen har ett vällovligt syfte. Jag tar argumenten ett och ett:

• ”Vi har en liten budget”. Ja, det är trist att höra. De kanske vill öka på sin budget så att allt de önskar sig ryms? Alternativt sänka kraven? De som ställer frågan arbetar sällan gratis. De är ofta anställda och har en hygglig lön medan de ringer runt och ber andra arbeta gratis.
• ”De andra föreläsarna tar inte betalt”. Ja, det är trist att höra. Men begripligt. Det finns två grupper som är pigga på att jobba gratis. Den ena är de oetablerade som blir väldigt glada och smickrade för frågan och som mer än gärna tar chansen att bli etablerade. Jag har varit där och gjort det och jag är enormt tacksam för de chanser jag fick. Idag är min situation en annan. Den andra gruppen är de som har finansiering från annat håll och som kan åka ut på arbetstid och göra gott. Sån är inte jag. När jag föreläser är det istället för annat jobb, jag måste ha inkomsterna. De professorer som ställer upp gratis är äldre, etablerade och män. Deras situation och min går inte att beskriva på samma dag. Jag har exakt noll kronor i forskningsfinansiering vilket betyder att om jag ska forska, vilket jag ju tycker att jag ska, måste jag dra in pengar till detta själv. Och just nu gör jag det genom att föreläsa. Något annat sätt finns inte. Och risken är stor att jag tacksamt tar emot chansen att stå på samma scen som de stora elefanterna, äta middag med dem, hoppas att lite stjärnglans dammar av sig på mig. Men det är bara dumt. Det kommer bara att ge mig en flashback från tonårstiden och det är ovärdigt för en vuxen människa.
• Konferensen har ett vällovligt syfte. Ja, det är klart. Jag föreläser inte på konferensen med ondskefullt syfte så det behöver vi inte diskutera.

Min filosofi när det gäller att ta betalt ser ungefär ut så här: jobbet har jag för att försörja min familj. Sen har jag ett roligt jobb som jag har kämpat mig till men det ska inte blandas ihop med att göra saker frivilligt. Bara för att det är roligt ska man inte arbeta utan lön. Om jag ska jobba måste det ge pengar till familjen, annars är det djupt omoraliskt att vara borta från familjen. Självklart med undantag för egna aktiviteter som jag gör för min egen skull eller altruistiska aktiviteter. Men att arbeta gratis åt någon tar tid från det enda verkligt viktiga uppdrag jag har i livet; mig själv och min familj. Om jag då tar betalt kan pengarna jag få tillföra något till familjen (något till studion, en resa, hämtpizza). Alltför många akademiker är så uppfyllda av den bekräftelse de får på jobbet att de inte klarar av prioriteringarna. Och risken är ännu större för kvinnor för då får man lägga till att vi är uppfostrade att serva och tillfredsställa.

Förhoppningen är att alla människor ska växa upp och göra ungefär det som de vill göra. Att de flesta som vuxna slipper vara tonårens wannabe:s. För kvinnor i akademin tycks det vara så att wannabe-positionen är den enda som erbjuds. Fläng runt på alla möten, skicka in oändligt många forskningsansökningar, tacka ja, tacka ja, tacka ja. Har du tur blir du en av oss. Men nej, så blir det ju förstås inte. Istället kommer du att ha offrat allt som är viktigt i ditt liv och fått tillbaka… ingenting alls.

Så ta betalt! Det gäller naturligtvis både män och kvinnor. Ta betalt för det du är bra på och var stolt över det!

Önskar er alla en bra internationell kvinnodag. En spotifylista, kanske?

Den lilla struntsumma Schyman brände i Almedalen är enligt FI’s beräkningar den summa som skiljer mellan mäns och kvinnors löner i Sverige på en minut. Det är inga problem ur ett nationellt perspektiv att hon grillade upp den summan. Det allvarliga är att kvinnor tjänar så mycket mindre pengar än män.

Problemet är inte att enskilda kvinnor tjänar mindre än enskilda män. Sådant kan man i varje enskilt fall argumentera för. Något som sker vid i princip varje löneförhandling och utvecklingssamtal på varje arbetsplats. Vi ska inte ens diskutera de frågorna för de leder inte framåt. Systemet är sådant att vi alla, oavsett kön, med lätthet håller med om argumenten i enskilda fall. Det är så förrädiskt. Jo, det är nog sant att jag inte presterar lika mycket. Och det blir såna krav om jag ska vara där uppe i toppen.

Problemet är istället att kvinnor i snitt har ungefär 90% av vad män har varje månad. Så länge det är så kan vi konstatera att det är fel. Enskilda fall går att förklara eller bortförklara men inte en sådan strukturell skillnad. Så det är bara att inse att vi har ett stort problem. Och det är just det Schyman gör när hon eldar pengar. Påpekar att felet är allvarligt.

Men hur allvarligt är det? Pengar är väl inte allt? Jo, när det gäller arbete är det precis allt. Ingen är så dum att man går till ett lönearbete utan lön. Alltså är det hela grejen. Sen kan man komma dragande med arbetskamrater och annat småtjafs men ingen går till jobbet bara för att arbetskamraterna är trevliga och man har en bra chef. Så låt oss erkänna att pengar är viktigt. Kanske inte i livet men väl i arbetslivet.

Sen är pengar viktigt därför att det är ett av de få sätten vi vuxna värderas. Våra arbetsinsatser vägs och mäts och belönas därefter med pengar. Alla andra påståenden är bara naiva. Och om jag får mindre betalt än en man som gör samma jobb som jag, då betyder det en av två saker: antingen att jag är en dålig arbetare eller att jag är kvinna. Det kan kännas jobbigt att byta kön och därför återstår att kämpa för att de strukturella orättvisorna ska försvinna. Om jag ska ha lägre lön ska det vara för att jag är usel, inget annat.

Lika lön oavsett kön är den viktigaste jämställdhetsfrågan av alla eftersom den lägger grunden till hur vi organiserar arbete, hemmet och fritiden. Den som tjänar minst pengar i familjen brukar stanna hemma med barnen med hänvisning till just familjens ekonomi, vilket påverkar hela samhällsutvecklingen. Den som tjänar mest pengar brukar vara den som står som ägare till bil och andra dyra saker, vilket kan ställa till problem vid skilsmässa eller dödsfall. Den som tjänar mest sparar ofta mer till pension. Den som tjänar mest kan ha dyrare vanor och fritidsintressen. Listan kan göras lång.

Det allvarligaste är ändå den känslomässiga aspekten. Att jag inte är lika mycket värd som de män jag har omkring mig. För mig  är det den svåraste delen, att tänka att jag ska behöva göra samma  jobb som han gör fast med mindre betalt. Det går inte ihop.

Så Schymans sedelbränning kan ses som en befriande handling utöver den provocerande och tankeväckande. En minuts löneskillnader har vi råd att elda upp. Det här är inte en fråga om vad man kan använda 100.000 kronor till, det här är en fråga om hur vi långsiktigt ska se till att kvinnor som grupp har det lika bra ställt rent ekonomiskt som gruppen män. Det är i förlängningen en fråga om hur vi ska kunna se våra döttrar i ögonen.

Nu bränner jag lite sedlar själv. För att då är det jag som tar kommandot över resursslöseriet. Och det här är bara början.

Jag vet inte om du känner till vilket genomslag du har fått här i ditt gamla hemland. Du har uppenbarligen allt som krävs för en våldsam debatt i alla medier och vid alla fikabord. Dina porslinsfasader och den där ätstörda kroppen bidrar till din stjärnstatus, du är dessutom gift med en känd, mycket, mycket äldre man, du hymlar inte med ditt förakt för dina underlydande och din önskan att trycka till dina barn. Du lever vad vi här hemma ser som ett lyxliv eftersom du inte behöver gå iväg till ett lönearbete. Du behöver inte ens lämna dina barn för att jobba, vilket många föräldrar i Sverige sliter ont med. Jag kan berätta för dig att det till och med fått ett eget ord på svenska, det här att hålla på och hämta och lämna barnen, stanna hemma när de är sjuka, hinna skjutsa till träningar, laga god och näringsrik mat, hinna träna och vara en bra vuxen. Det heter livspussel och är något de flesta skulle slippa. Så dimper du ner i våra soffor och du har aldrig varit i närheten av ett livspussel. Och dessutom heter du Anna Anka – inte ens en pr-byrå hade tänkt ut det bättre. Idag fick jag frågan ”vad är Anna Anka?” av en person som missat upprinnelsen till debatten. Inte vem är Anna Anka utan vad är Anna Anka, som om du var en tecknad serie som skapat debatt.

Jag vet inte när vi senast var så här eniga om något här i Sverige. Alla pratar om dig och alla som har det minsta lilla i huvudet pratar på ungefär samma sätt. Sen finns det ju ärkenötter som KD:s partisekreterare men alla förstår ju varför han tycker att du ”driver en intressant linje”. Alla vi andra är överens om att du inte är riktigt klok.

Fast jag blir mer och mer tveksam. Inte så att jag tror att du gör så här för att provocera (även detta en av partisekreterarens idéer) utan för att jag tror att du och jag är mer lika än jag vill erkänna. Jag kanske retar mig på dig för att jag ser mina egna handlingar i dina. Och det är därför jag skriver det här brevet.

Vi kanske inte är lika om man tittar på detaljerna. Exempelvis skulle jag inte må så bra om jag såg på parförhållanden så som du gör. För mig är kärleksrelationen ett tillstånd, en räcka handlingar framkallade av och ämnade att förmedla djupt känd kärlek. För dig verkar relationen vara ett ömsesidigt utbyte av tjänster. Du tillhandahåller sexuella tjänster mot att din man inte ligger runt, till exempel. Det låter trist. Samtidigt vet jag att det finns folk som tycker att jag verkar ha det trist. Det finns folk som inte tror på mångårig tvåsamhet, det finns folk som tycker att hela äktenskapet är ett svek mot sina ideal, det finns de som upplevt passion och som förkastar allt vad du-är-min-stora-kärlek-och-bästa-vän-relationer heter.

Men den riktigt stora likheten mellan oss är nog att vi är kvinnor båda två och vi har på olika sätt fått göra val på grund av det. Varken du eller jag är några duvungar, vi har lärt oss hur livet funkar. Om man nu föddes som kvinna så får man jobba som ett djur för att ta sig fram och behålla sin värdighet. Ofta kan man inte få både och. Vet du till exempel att jag har lägre lön än mina manliga kollegor, trots att jag gör samma jobb och jobbar lika långa dagar? Ett tag hade jag till och med en styrande funktion men jag hade ändå lägre grundlön än den sist anställda mannen, och det var jag som hade anställt honom. Och det visar sig att jag inte är ensam om att ha det så här. Om man räknar på det kan man säga att vi kvinnor har ungefär 90 % av männens löner, i snitt. Så vi är ju sjukt konstiga som går till jobbet ändå, vi kvinnor som lönearbetar. Åtminstone skulle vi ju inte behöva göra lika mycket jobb eftersom vi får mindre betalt. Men ändå går jag snällt till jobbet och arbetar med det jag förväntas göra. Ibland klagar jag lite och ibland är jag säkert sur och irriterad på fel personer bara för att det inte känns riktigt bra att jag verkligen har lägre lön bara för att jag är kvinna, men jag går ändå med på situationen. Precis som du gör. Du har också gjort vissa val som faktiskt tar dig bortom det du skulle kunna räkna med som kvinna. Du har ökat på dina möjligheter genom att agera som du gör, du har valt att inte begränsas av ditt kön. Tvärtom! Du gör allt av ditt kön. Good for you, sis! Vad annars kan jag säga utan att vara sexist? Vad annars kan jag säga utan att sälla mig till patriarkatets företrädare, som KD:s partisekreterare till exempel?

Nej, Anna, jag är inte en av dem. Jag är feminist, eller anti-sexist ifall du inte gillar ordet feminist. Jag tror på allas lika värde, jag tror att män är lika mycket värda som kvinnor, jag tror på lika chanser för pojkar och flickor. Dessutom tror jag på att var och en måste ta ansvar för sina egna handlingar, hitta en väg genom livet som tillåter henne att se sig själv i spegeln och vara en bra förebild för den yngre generationen. Och i mina ögon är du lika mycket värd som jag och jag är lika mycket värd som mina manliga kollegor. I mina ögon är du en bra förebild för mina barn därför att du har gjort dina val i underläge. Jag är inte överens med dig om allt du säger – kanske nästan ingenting – men det är inte det viktiga. Du valde att inte bli ett offer, att inte gnälla, du biter i det sura äpplet och är stolt över det.

Först ville jag säga åt dig att sluta gå med på en massa skit och ta för dig i livet, att plocka upp din självkänsla från den där äckliga maten du äter för att vara så där sjukligt smal som du är och från det där löpbandet där du springer ifrån dig själv. Men vem är jag att prata? Jag känner mig rätt besläktad med dig när jag tänker lite närmare på saken. Folk ser nog inte det men vi har gjort nästan exakt samma val hela tiden. Jag tycker att jag har självkänsla fast det har jag naturligtvis inte. Eftersom jag år efter år går med på att ha så låg lön fast jag vet att jag förtjänar mer. Eftersom jag redan har vant mig vid att folk inte lyssnar till mig på samma sätt som de skulle ha gjort om jag varit man. Eftersom jag vet att jag får sämre vård när jag är sjuk. Ändå gör jag inget åt det, jag anpassar mig hela tiden. Jag har lärt mig hur man hanterar orättvisorna och lärt mig stå ut med förnedringen. Jag har lärt mig att ta på mig skulden själv, lärt mig att det är jag som inte riktigt duger till mitt ämbete och därför inte har lika hög lön, lärt mig att det är jag som klagar på småsaker och därför inte kan räkna med adekvat vård. Att lära sig hantera de här situationerna kallas att överleva och allt annat brukar räknas som galet. De som inte accepterar patriarkatets villkor hamnar obönhörligen utanför och det tänker varken du eller jag göra. Du och jag mot världen, Anna Anka.

Avhandlingen visar att social dominans har en koppling till hur mycket man identifierar sig med ett manligt socialt beteende. Detta gällde både männen och kvinnorna som deltog i undersökningen, ju högre manlig identifikation desto högre social dominans.

I arbetsrapporten 2007:8 “Wage differences between women and men in Sweden – the impact of skill mismatch.” visar forskarna Mats Johansson och Katarina Katz att det är vanligare att kvinnor har en högre utbildning än vad som typiskt krävs för deras yrke (överutbildning), medan män i högre utsträckning än kvinnor har en lägre utbildning än vad som typiskt krävs för deras yrke (underutbildning).

Hittat på forskning.se.

http://www.framtidsstudier.se/filebank/files/20070629$104905$fil$V7cR7Uz5ou5Dy32LliW4.pdf
http://www.framtidsstudier.se